www.hokenstrom.com

”Handikapp ridläger” i Ungern sommaren –03.

 Söndagen den 13 juli klockan 05.00 startade bussen från Hammarslunds Ridhus i Kristianstad. På bussen kom vi att vara ca 30 personer som plockades upp på olika platser längs med resan till Öresundsbron. Turen gick via färjeläget i Gedser och hansastaden Rostock. På eftermiddagen innan vi nått fram till vår övernattning i Dresden i det forna östtyskland blev vi stoppade av tull och polis med skottsäkra västar och automatvapen. Det var papperskontroll, alla fordon skall köra med godkända papper i Tyskland. Detta stopp gjorde att vi kom ca 1½ timme senare än beräknat till vårt övernattningshotell i Dresden.

 Efter en skön natt i sängen var det på måndagsmorgonen dags att resa vidare genom Tyskland till Ungern via länderna Tjeckien och Slovakien. Gränsövergångarna tog lång tid eftersom busschaffören fick springa fram och tillbaka för att få en stämpel här och stämpel där innan vi fick passera genom gränserna. Detta samt en del vägarbeten gjorde att vi inte var i Budapest och vårat hotell förrän vid 23.00 på kvällen. Resedagarna blev ändå inte så långa eftersom vi hade både hästteori, frågesport och film på resan.

 På tisdagsmorgonen var det dags för avfärd till vårt mål, den Ungerska Pustan som är välkänt bland hästfolk i hela Europa. Ridskolan ”Lovasport” utanför Budapest. Att hitta dit var inte lätt. Men till slut fick vi lotshjälp av ridskolans ägare. När vi kom fram blev det som en chock att komma ut ur bussen med den värme som var, över 35 grader och inget regn på över en månad. Efter en rundvandring i stallen och hästarna delades vi upp i två grupper. Ena gruppen åkte häst och vagn och den andra fick rida. Det behövdes två vagnar och den ena hästdragna vagnen hade körts över en mil innan den hade nått ridskolan. Uppsittningen för ryttrna gjordes i deras ridhus för att underlätta för ryttarna med rullstolar. Ritten gjordes över böljande fält med milsvid utsikt. Det blev ett avbrott på vår ritt här. Josefins häst började glida på stenarna i en backe och Josefin började glida åt andra hållet. Som tur var fanns pappa Lasse där och fångade i tid. Efter en timmes tid byttes vi om på ett fält så att vagnåkarna fick sitta upp medan de som ridit ut fick åka tillbaka. Halvvägs tillbaka till ridskolan började Arnes häst dansa, en röd näsduk skrämde honom. Är det säkert att inte det var en tjur som Arne red på? Arne höll sig kvar men steg upp på vagnen ändå resten av vägen. Tillbaka på ridskolan var det dags att byta om. Det var dags för en guidad rundtur i Budapest senare på eftermiddagen. På rundturen fick vi se både Obuda, Buda och Pest. Ja staden består faktiskt av tre delar. Efter mat och vila så blev det senare på kvällen en tur på Donau med en av de talrika flodbåtarna som kryssar längs med Donau. De som hade lust kunde bese Budapest med alla dess tända lampor från flodbåtens däck i fören. Där var skönt att sitta när det fläktade och titta på staden från vattnet när solen gick ned.

 På onsdagen hittade vi till ridskolan på egen hand. På samma sätt som dagen innan blev det som så att de som hade svårast för att sitta upp i det gröna fick börja rida. Vi andra åkte med vagnarna och pratade. Idag skulle vi på picknick i en skogsdunge någon timme från ridskolan i Sóskút. Värmen var lika hög som dagen innan och det gick åt mycket dricka. När vi till slut hittade fram till dungen visade det sig att ridskolans personal hade dukat upp ett långbord med dricka, ungerskt bröd och vatten till hästarna. På en ställning, över en öppen eld, puttrade det en gryta av en alldeles äkta ungersk gulasch soppa. Den som vågade kunde få en klick av deras mycket starka paprikasås till soppan. Efter att ha ätit oss mätta var det dags för oss att hoppa upp i sadlarna igen. I den här gläntan som vi befann oss i passade väldigt bra för lite svårare övningar. Vi var några stycken som kan gallopera och vi fick chansen med en av de ungerska instruktörerna som förridare. Detta eftersom ett par av hästarna bara var nyss inridna och kunde vara lite svåraste laget. Mattias häst som var den minst ridna av hästarna slog bakut så att han fick bita i gräset. Enligt Ungersk tradition skall han bjuda laget runt på en krog. I Sverige nöjer vi oss med en tårta. Själv kände jag mig som en pygmé på hästryggen, bara 158cm lång,  hade jag den största hästen i sällskapet. Hästarna i Ungern rids på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid i Sverige. Hos oss är det meningen att man skall kunna hantera hästen med minimala hjälper och tyglar. I Ungern däremot kan man nästan säga att det är nästan tvärtom. Detta blev väldigt tydligt för oss som inte har speciellt mycket av vare sig tyngd eller styrka. Hästarna blev lite svåra att hantera om vi inte tog i för allt vi orkade. Det märktes att hästar används på ett helt annat sätt i Ungern än man gör i Sverige idag. Efter lite vila på hotellet i Budapest var det dags för ett musikaliskt inslag med ungersk folkmusik till maten i en lokal någonstans i Budapest.

 Vår sista dag på ridskolan började som tidigare med vagn och ridtur i de grupper vi haft tidigare. Under tiden som den ”lätta” gruppen åkte häst och vagn för sista gången var vi andra i paddocken och red en timme under lite med lektionsliknande former. Med såväl trav som galopp och olika rörelser. Idag hade det dukats upp ett långbord längs med en annan större paddock. Där blev vi serverade en annan kulinarisk specialitet, pòrkólt. En köttgryta med paprika och potatis. Till detta serverades bröd och en liten gul paprika som såg ganska oansenlig ut men som visade sig vara mycket stark. Framför oss kom ridskolans stolthet, ett voltigelag visa sina konster. Flera av flickorna i laget tillhör det ungerska landslaget och skall tävla för Ungern i det kommande VM. Därefter utspelades ett stycke Ungersk historia. Uppvisningen visade från forntid till medeltid och nutid hur man har använt sig av hästen i byggandet av dagens Ungern. För att chaffören skulle få tillräckligt med vila inför hemresan dagen därpå var vi tillbaka på hotellet klockan 16.00. Så fram till kvällens avslutningsmiddag på hotellet fick var och en göra vad den ville. Under avslutningsmiddagen avtackades familjen Borsits som hade hjälpt oss med såväl planering, språket och en massa praktiska detaljer under resan. De hade använt sin egen semester för att hjälpa oss på plats i Budapest.

 På fredagen, vår sista dag i Ungern började det regna på morgonen. Den här gången går resan via Österrike för att slippa långdragna gränsövergångar. Via Linz och Wien passerade vi Donau igen när vi passerade Passau i Tyskland. Johan fick pippi på alla frågesporter, någon handlade om fåglar. Sent på natten nådde vi samma hotell i Dresden som på nervägen. Där väntade mat, vilket vi inte hade väntat oss. Några åt andra sov.

 Lördagen ägnas åt frågesporter, film, läsning, kortspel och ungernkunskaper precis som på resan ner. På grund av en olycka på autobahn går bussen i nonstop för att vi skall hinna med våran färja över till Danmark. Därför blir det korv på bussen innan vi når Rostock vid kring 15.00. Östersjön är alldeles spegelblank under hela färden och allt går bra tills hissarna slutar fungera när vi närmar oss Danmark. Det blir till att bära ner rullstolar och flera deltagare ner för trapporna. En hel del hjälp erhölls av närvarande danskar som hjälpte till. Vid 21.30 har bussen nått Kristianstad och en oförglömlig resa har fått ett slut.

 Vi som kan engelska och kanske tyska hade stora möjligheter att få lära oss om hur det är i Ungern, att leva, politiken, vädret, hästarna och mycket mer. När vi kom till ridskolan hade man nyss avslutat ett läger med inslag av handikappade ryttare. Tyvärr missade vi dem men ridskolan fick lite tips om hjälpmedel som helt saknades. Vi hade både tåhättor, handtag, västar och hjälmar med oss. Inget av detta hade man använt hittills, tåhättorna var de väldigt intresserade av. Jag måste säga att jag aldrig varit med om att en ridskolas hela personalstab har ställt upp som man gjorde. Det fanns inget som var omöjligt utan allt löstes på några minuter.

 Tack till alla de bidragsgivare som gjorde att vår efterlängtade ridvecka i Ungern blev av. Utan er hjälp hade det aldrig varit möjligt. Nästa gång det blir ett läger eller en resa hoppas vi att Maria kan få följa med och inte hindras av uteblivna kommunbidrag.

 

Sammaställd av  Tord Hökenström, deltagande ryttare

Samt av

Johan Persson, deltagande ryttare

Tove Persson, deltagande ryttare

Anne Lundström, deltagande ledare

Elin Bengtsson, deltagande ryttare

Maria Andersson, deltagande ryttare